Vandraren by Ensiferum
Vandraren har ingen stans att gå, när han kommit fram till slutet.
Månen färgar alla skuggor blå, han är ensam kvar där ute.
Långt där borta från en enslig gård, lyser värmen ut i natten.
Väcker hungern i hans frusna kropp, som har levt på luft och vatten.
Det gör ont, men gå ändå, du kan alltid vända om.
Det gör ont, men gå ända, du är här och kom hit som en vandrare.
Klockan ringer för en ensam själ, den har lånat röst av döden.
|
